Början
Ja, jag tänkte väl berätta lite om hur det började för mig nu. Det känns lite som om jag måste få ur mig det :p
Det var efter sommarlovet 2009 och jag började i nian. Det var teknikvecka och jag började umgås med en tjej som gått i min klass sedan förskolan men vi hade aldrig riktigt umgåtts innan dess. Vid den här tiden tränade jag ingenting alls (Jag spelade innabandy innan men slutade våren 2009) men jag vägde inte mer än vanligt trots att jag åt mycket godis och mat (BMI 21 ungefär) men min kompis sade hela tiden att hon tyckte att hon var tjock och ville gå ner i vikt. Själv så tyckte jag att hon var smalare än mig men tog ingen notis till det i början. Efter några veckor tillsammans föreslog hon att vi skulle börja gymma. Efter allt tjat om att hon var tjock så började jag må dåligt över min egna kropp och tycka detsamma om den ,så jag sa inte nej till att bli lite smalare.
Vi gymmade tillsammans fyra gånger i veckan efter skolan fram tills jul. Jag hade ändrat mina matvanor från en massa godis och mat till en halv måltidsbar per dag men såg ingen skillnad på min kropp. Den var fortfarande stor! Jul kom och det innebar en massa mat. Det var första gången som jag spydde. En perfekt lösning tyckte jag, nu kunde jag äta och sedan bara spy upp den. Jag fortsatte att träna 4 ggr i veckan med min kompis plus att jag var ute och sprang resten av dagarna i veckan.
Sedan kom februari och en dag som jag aldrig glömmer. Mamma kom hem tidigt från jobbet och hade med sig semlor! Jag åt en och sedan gick jag på toa för att spy. När jag kommer ut från toan så står mamma där och ser argt på mig. Hon hade hört mig spy den gången och flera gånger innan dess. Hon sade till mig att jag var fasst och måste få hjälp men jag var inte sjuk, varför skulle jag få hjälp? Jag kunde inte se det, men dock såg jag hur mamma mådde och jag lovade henne att jag aldrig mer skulle spy igen. Skuldkänslorna vann över mig och det löftet har jag hållit ända sedan dess.
Nu när jag inte kunde spy mer åt jag mindre och mindre. Innan sommaren tyckte jag att jag hade blivit ganska smal men jag kände mig inte nöjd, jag var bred. Sommaren kom och jag levde på grönsaker och frukt i stort sett. Gick ner till BMI 15 och efter sommaren fick mina föräldrar nog. De sade åt mig att ifall jag inte gick upp minst fem kilo till jul så skulle det skicka in mig på vård. Jag vart livrädd för att gå upp men rädslan för att bli inskickad var större.
Jag började gymnasiet och jag åt lite mer, frukost och middag. Det var de målen som mina föräldrar såg. Skollunchen struntade jag alltid i och tränade gjorde jag varje dag. (små portioner)Jag gick upp 2 kilo men de kilorna syntes väldigt mycket och mina föräldrar var nöjda (mer nöjda iaf).
Det är ungefär där som jag är nu. JAg har hamnat på ett läge där jag är i balans med äs. Jag känner endast hunger innan frukost och sent på kvällen och det är då jag äter. Träningen har jag svårt med att sluta för jag Michelle älskar verkligen träningen som jag håller på med nu (gruppträning på gym) och det tar emot att äs också gillar att jag rör på mig. Jag slutade tycka att jag var tjock för längesedan men samtidigt så tycker jag inte att jag är väldigt smal, bara äckligt benig vore bättre. Bred och benig är en bra beskrivning.
Haha ja det var ju inte meningen att jag skulle skriva allt på samma gång men jag fastnade lite :p
Bild från en sommar då allt var bra <3
Det var efter sommarlovet 2009 och jag började i nian. Det var teknikvecka och jag började umgås med en tjej som gått i min klass sedan förskolan men vi hade aldrig riktigt umgåtts innan dess. Vid den här tiden tränade jag ingenting alls (Jag spelade innabandy innan men slutade våren 2009) men jag vägde inte mer än vanligt trots att jag åt mycket godis och mat (BMI 21 ungefär) men min kompis sade hela tiden att hon tyckte att hon var tjock och ville gå ner i vikt. Själv så tyckte jag att hon var smalare än mig men tog ingen notis till det i början. Efter några veckor tillsammans föreslog hon att vi skulle börja gymma. Efter allt tjat om att hon var tjock så började jag må dåligt över min egna kropp och tycka detsamma om den ,så jag sa inte nej till att bli lite smalare.
Vi gymmade tillsammans fyra gånger i veckan efter skolan fram tills jul. Jag hade ändrat mina matvanor från en massa godis och mat till en halv måltidsbar per dag men såg ingen skillnad på min kropp. Den var fortfarande stor! Jul kom och det innebar en massa mat. Det var första gången som jag spydde. En perfekt lösning tyckte jag, nu kunde jag äta och sedan bara spy upp den. Jag fortsatte att träna 4 ggr i veckan med min kompis plus att jag var ute och sprang resten av dagarna i veckan.
Sedan kom februari och en dag som jag aldrig glömmer. Mamma kom hem tidigt från jobbet och hade med sig semlor! Jag åt en och sedan gick jag på toa för att spy. När jag kommer ut från toan så står mamma där och ser argt på mig. Hon hade hört mig spy den gången och flera gånger innan dess. Hon sade till mig att jag var fasst och måste få hjälp men jag var inte sjuk, varför skulle jag få hjälp? Jag kunde inte se det, men dock såg jag hur mamma mådde och jag lovade henne att jag aldrig mer skulle spy igen. Skuldkänslorna vann över mig och det löftet har jag hållit ända sedan dess.
Nu när jag inte kunde spy mer åt jag mindre och mindre. Innan sommaren tyckte jag att jag hade blivit ganska smal men jag kände mig inte nöjd, jag var bred. Sommaren kom och jag levde på grönsaker och frukt i stort sett. Gick ner till BMI 15 och efter sommaren fick mina föräldrar nog. De sade åt mig att ifall jag inte gick upp minst fem kilo till jul så skulle det skicka in mig på vård. Jag vart livrädd för att gå upp men rädslan för att bli inskickad var större.
Jag började gymnasiet och jag åt lite mer, frukost och middag. Det var de målen som mina föräldrar såg. Skollunchen struntade jag alltid i och tränade gjorde jag varje dag. (små portioner)Jag gick upp 2 kilo men de kilorna syntes väldigt mycket och mina föräldrar var nöjda (mer nöjda iaf).
Det är ungefär där som jag är nu. JAg har hamnat på ett läge där jag är i balans med äs. Jag känner endast hunger innan frukost och sent på kvällen och det är då jag äter. Träningen har jag svårt med att sluta för jag Michelle älskar verkligen träningen som jag håller på med nu (gruppträning på gym) och det tar emot att äs också gillar att jag rör på mig. Jag slutade tycka att jag var tjock för längesedan men samtidigt så tycker jag inte att jag är väldigt smal, bara äckligt benig vore bättre. Bred och benig är en bra beskrivning.
Haha ja det var ju inte meningen att jag skulle skriva allt på samma gång men jag fastnade lite :p
Bild från en sommar då allt var bra <3
